Knut Kurck
Wikipedia
Knut Kurck, riksråd, friherre till Lempelä i Åbo och Björneborgs län, herre till Hedensö, Årstad och Vendelsjö i Södermanland, Klackeborg, Norsholm och Boxholm i Östergötland, Göksholm i Närke, Åkeshov i Uppland och Sjögerås i Värmland. Han var son till Jöns Knutsson Kurck, systerson till Axel Oxenstierna, född 8 september 1622, död 26 juni 1690 på Hedensö i Södermanlands län.
Knut Kurck tillhörde rådspersonalen under drottning Kristinas minderårighet, var åren 1651-1660 landshövding i Västmanlands län, inkallades februari 1660 i rikrådet, var 1663-1678 president i Kommerskollegium, förlänades 1666 med lagmansdömet över Närke, blev 1676 häradshövding i Västerbotten och dess lappmarker och var 1677-1680 president i Svea hovrätt. Han berömmes såsom mycket förfaren i allt som rörde handelsväsendet, hade stort inflytande inom rådet och var en av de verksammaste deltagarne i dess förhandlingar, tvekade icke att, ofta nog rätt skarpt, säga ut sin mening samt var för övrigt en kraftfull, duglig och kunnig ämbetsmän.
Inom rådet blev han en avgjord motståndare till Magnus Gabriel de la Gardie och samverkade med Sten Bielke, Biörenklou och Klas Rålamb. Så deltog han i klandret över vanvården vid kungens uppfostran och över slöseriet med kronans gods, tillhörde den pluralitet av rådet, som beslöt Sveriges deltagande i trippelalliansen (1668), var med om att utarbeta det under namnet Blå boken kända statsregleringsförslaget av 1668 och protesterade 1671 jämte sex andra rådsherrar mot det till sina följder olycksbringande förbundet med Frankrike. Han var 1668 och 1672 rådsminoritetens kandidat till riksskattmästarämbetet.
Någon gång tillät han sig likväl undantag från sina grundsatser - för fred, sparsamhet och lika rättvisa mot alla -, när det gällde hans närmaste anhöriga, 1 december 1670, då Knut Kurck, efter den hushållsaktiga statsregleringen 1669, vilken Bielke-partiet genomdrivit, övergått från detta parti till De la Gardies, begärde han några västgötagods åt sin bror, dåvarande landshövdingen Gabriel Kurck, »så att han måtte så mycket bättre kunna hålla sig uppe och blifva skickligare att förvalta det honom anförtrodda embetet». Understödd av sin forne motståndare De la Gardie syns han också ha genomdrivit sitt yrkande, i trots av sina förra vänners Sten Bielkes och Lars Flemings gensägelser. Någon tid därefter var Knut Kurck icke desto mindre lika bitter fiende till De la Gardie som förut.
Under riksdagen i Uppsala 1675 bevistade han de hemliga överläggningar, som av åtskilliga rådsherrar hölls hos Rålamb till Magnus Gabriel de la Gardies störtande, samt gick därhän i sin iver, att han jämte Rålamb angav rikskanslern för förgripliga yttranden om kungen. Denna angivelse, vilken ledde till formlig process mellan rikskanslern och de båda riksråden, synes ha icke obetydligt bidragit till Karl XI:s växande köld mot De la Gardie. Den vid samma riksdag inledda räfsten med förmyndarstyrelsen betraktades av Kurck som ett gott vapen mot rikskanslern. När räfsten efter 1680 års riksdag även vändes mot rådet, var det huvudsakligen Kurcks bestämda uppträdande, som åvägabragte tillåtelsen för rådsherrarna att svara var för sig. Först vid tiden för domarnas avsägande kunde han förmå sig att erkänna den tillsatta kommissionens behörighet. Vid samma tid (oktober 1681) blev Kurck och en av hans ämbetsbröder, Gustaf Sparre, ställda under åtal inför Svea hovrätt och förvista från hovet, emedan de vägrade underteckna en skrivelse från slutet av 1680, vari rådet i fråga om gränserna för sin myndighet uttalade sig i enlighet med kungens och ständernas uppfattning. Efter att ha ingivit böneskrifter fick de likväl snart rättegången nedlagd och förvisningen upphävd.
Kurck var en uttalad motståndare till enväldet. Hos ivrarna för en starkare kungamakt hade han också gjort sig illa anskriven genom sitt påstående, att rådet vore ett särskilt stånd i riket, som stod mitt emellan kungen och de andra stånden, vilket, det tillhörde att hålla de övriga medborgarna till sin undersåtliga plikt mot överheten samt att vara skiljedomare i de tvistigheter, som kunde yppas mellan kungen och ständerna. Härigenom ådrog han sig även den unge konungens onåd. Knut Kurck upphörde i slutet av 1681 med all ämbetsutövning och var en av de åtta rådsherrar, som avskedades i maj 1682. Räfsten med förmyndarstyrelsen i förening med reduktionen drabbade Kurck så hårt, att i slutet av 1685 hans hus i Stockholm och åtskillig lösegendom gick under klubban. På sin ålderdom sysslade Kurck med genealogiska studier. Av alla Knut Kurcks egendomar från tiden före reduktionen övergick efter hans död på Hedensö den 26 juni 1690 endast Hedensö och Norsholm till hans son.
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
