Kastratsångare

Wikipedia

Kastratsångare, manlig sångare, vilken som barn kastrerats för att förhindra målbrottets inträde.

Kastratsångaren hade en mans lungvolym och en gosses alt- eller sopranröst, vilket i kombination med den rigorösa sångträningen, som inleddes redan i barndomen, skapade en dittills oanad vokal virtuositet. Kastreringsbruket, som förekom fämst från ca. 1400 till 1700-talet, uppstod i Spanien och i Italien eftersom man ville ha tillgång till höga röster även inom kyrkomusiken, där kvinnoröster inte var tillåtna. Kastratsångarnas egentliga glanstid började med operagenrens uppsving (Opera Seria). Under barocktiden var de främsta sångarna kastrater, av vilka Farinelli (egentligen Carlo Broschi) blev den mest berömde. Endast i Frankrike ställde publiken sig avvisande till kastratrösterna. Kastratsånganrnas guldålder upphörde mot slutet av 1700-talet, då ett nytt, enklare och naturligare musikideal uppstod. Kastratsångare fortsatte dock att förekomma under 1800-talet, tills dess att operationen förbjöds 1870.

En av de sista kastraterna, Alessandro Moreschi (1858-1922), var solist i Sixtinska kapellets kör ända fram till 1913 och hans röst finns bevarad på ett flertal grammofoninspelningar från 1902-03. Efter kastraternas tid sjöngs kastratpartierna i äldre operor oftast av sångerskor, men under senare tid har blivit allt vanligare att de framförs av manliga altar (Countertenor). Kastratsångarnas register och tessitura var oftast avsevärt större än icke kastrerade sångare.

1870 förbjöds kastrering av lovande unga sångare i Italien, som var det sista landet där det tillämpades.