Humoralpatologi
Wikipedia
Humoralpatologin behöll ett mer eller mindre fast grepp om läkekonsten sammanlagt i mer än 2000 år och uppträdde i olika gestalter fram till mitten av 1800-talet. Att den existerade före den hippokratiska tiden har vi belägg för från exempelvis det gamla Egypten, men det var Hippokrates (460-377 f.Kr.) från ön Kos som utskilde läkekonsten från filosofin och började systematiskt gruppera medicinska fakta som grundade sig på äldre åskådningar. Mycket av det som tillskrivits Hippokrates kan ha sagts av andra greker som arbetade i hippokratisk anda. Tiden före denna pionjär i medicinens uppbyggande verkade ett stort antal som hjälpte till att åtskilja den från religiösa åskådningar. En av dessa hette Empedokles från Agrigentum, och han grundade läran om de fyra elementen, eld, vatten, jord och luft, motsvarande de fyra grundegenskaperna, hetta, fuktighet, torka och kyla. Senare kom bland annat Hippokrates svärson, Polybos, att utveckla det medicinska tänkandet genom att tillföra fyra safter i kroppen i analogi med de fyra elementen, som på grund av sin växlande blandning bestämde förhållandet mellan hälsa och sjukdom. Humoralpatologien i dess helhet kom att sammanställas av den grekiske läkaren Claudius Galenos (130-200 e.Kr.), huvudsakligen verksam i Rom. Det påstås att han gav ut cirka 500 böcker. Systematiseringsarbetet hade sin utgångspunkt i Hippokrates skrifter, och Galenos blev den som ordnade och sammanfattade antikens medicinska vetande till ett alltomfattande system i anslutning till Aristoteles uppfattning om naturens ändamålsenlighet. Galenos tankegång utgör ett embryo till en empirisk medicinsk teori om hälsa och sjukdom.
Humoralpatologiska teorin är uppbyggd kring hur kroppens element och funktioner ska förhålla sig till varandra för att vi ska vara vid hälsa. Hos den friska människan måste råda en balans mellan kroppens primära kvaliteter (hetta, köld, våthet och torrhet). Om denna balanspunkt skulle rubbas genom att någon kvalitet förekommer i större eller mindre utsträckning än normalt, skulle detta medföra ohälsa. Sjukdomsuppfattning och behandling grundar sig hos Galenos på läran om de fyra vätskorna. Var och en av kroppsvätskorna antogs alltså ha en kombination av två egenskaper, vilka hänförde sig till temperatur och fuktighetsgrad. Sålunda var den gula gallan varm och torr, den svarta gallan kall och torr, slemmet kallt och fuktigt, blodet varmt och fuktigt. Om den normala proportionen mellan kroppsvätskorna rubbades, uppkom ett patologiskt tillstånd, där någon av de nämnda egenskaperna kom att överväga. Med hänsyn till de olika kombinationsmöjligheterna utvecklade Galenos Hippokrates lära i detta stycke och uppställde sina åtta sjukliga blandningar. I anslutning till ovanstående uppställde Galenos även sin klassiska inflammationslära.
I praktiken granskade läkarna symptomen hos den sjuke genom att till exempel studera urinens kvalité och följde sjukdomens olika faser vid patientens sjukbädd. Läkarna litade på naturens egen läkande kraft. Likaså ordinerade Galenos motion och luftombyte såsom medel att utdriva skadliga ämnen. Vidare användes mediciner, bl a opium, som ansågs framkalla kyla i sådana fall där värmen var för stor. Man lade stor vikt vid massage, samt bad- och värmevård. För att få balans i kroppsvätskorna var det vanligt med avledande eller utdrivande behandling. Av vätskorna har slemmet, som antogs härröra från hjärnan, tillskrivits en mycket stor roll som sjukdomsalstrande faktor. Det gällde här att underlätta naturens självläkningsprocess, och ett av de förnämsta medlen ansågs vara åderlåtning.
Kirurgin var då i allmänhet sår- och ytkirurgi. Människokroppens uppbyggnad och verksamhet klarlades bit för bit efter renässansen, men läkarna hade alltjämt knappt med effektiva mediciner och vårdmetoder. Häri finner vi orsaken till humoralpatologiens kvarlevande trots att den började ifrågasättas redan på 1500-talet. (Se fråga 4.) Den tekniska och naturvetenskapliga utvecklingen var inte tillräckligt snabb med att ersätta en föråldrad teori med en ny. Det krävdes nya tekniska hjälpmedel för att ändra de teoretiska sjukdomsuppfattningarna. Innan man kunde se bakterierna och virusen i mikroskopet, kunde man inte förstå smittvägarna. Därför blev läkekonsten länge en teoretisk kunskap uppbyggd kring filosofiska resonemang, trots Hippokrates föresatser om det motsatta. De praktiska kunskaperna var begränsade. Fram till 1700-talet fanns inte mycket bot mot de bakteriologiska sjukdomarna, men med denna kunskap – inledningsvis variolisationen och vaccinationen blev det en början till förändringar. Förståelsen om kroppens uppbyggnad satte fart när man började tillåta obduktioner och fick fram dugliga mikroskop.
Den medicinska utvecklingen de senaste 150 åren har följt den tekniska, så t ex betydde utvecklingen av mikroskopet att läkarnas sjukdomsuppfattning ändrades. År 1858 övergav man definitivt 4-saftsläran, som Hippokrates införde på 300-talet f.Kr. Nu förstod man att alla sjukdomar utspelar sig i de enskilda cellerna inne i den sjuka kroppens organ, istället som i den föråldrade humoralpatologiska läran som man övergav. Där man ansåg kroppens hälsa och sjukdom beror på att kroppens vätskor är riktigt respektive felaktigt blandade. Cellularpatologin betydde en revolution inom medicinen med nya tänkesätt på alla medicinska områden. Läran om sjukdomarnas uppkomst genom rubbningar i cellernas livsfunktioner framställdes och utformades av den tyske läkaren och politikern, tillika professor i Berlin alltsedan 1856, Rudolf Virchow (1821-1902) i hans banbrytande arbete Die Cellularpathologie (1858). Virchow uppställde satsen, att varje cell uppstår ur en annan cell och äger en viss självständighet. Även de sjukliga processerna i kroppen bör uppfattas som beroende av rubbningar i cellerna.
Även om humoralpatologien är avskaffad inom den vetenskapliga medicinen återfinns den alltjämt i vissa folkliga sjukdomsuppfattningar och hos naturfolken. En grundtanke ända sedan Hippokrates och Galenos dagar har varit att hälsan är identisk med det biologiskt naturliga eller det biologiskt normala. En person som i visst avseende avviker från vad som skall anses naturligt eller normalt är i detta avseende sjuk eller defekt. Ett mycket högt blodtryck är onormalt, en mycket låg blodsockerhalt är onormal, en förhöjd sänka är onormal. Alltså signalerar alla dessa tillstånd, enligt detta tänkesätt, sjukdom. Denna idé är djupt rotad också hos de flesta moderna betraktare. Både lekmän och läkare talar ofta om sjukdom som onormala eller abnorma tillstånd; hälsan utgörs av ett alltigenom normalt kroppstillstånd.
