Hans Peter Duurloo
Wikipedia
Hans Peter Duurloo, född 8 december 1816 i Boeslunde mellan Korsør och Skælsør, död 28 september 1892 i Frederiksberg, dansk skolman, professor.
Duurloo blev student på Frederiksborg skole 1835 och teologie kandidat 1845. Genom att undervisa i skolor och som privatlärare fick han förkärlek for läraryrket och övergav prästbanan. De första åren undervisade han endast barn utan handikapp, men i på våren 1850 blev han lärare vid den av sedermera prästen V. Dahlerup i Köpenhamn stiftade dövstumskolan baserad på talmetoden, och några månader senare föreståndare för skolan. Duurloo lyckades att med talmetoden undervisa döva barn tillsammans med talande fram till konfirmationsåldern, och därigenom fick denna metod säkert fäste i Danmark. Han försökte även att undervisa de sinnesslöa barn, som ibland tillfördes skolan, och gjorde sig genom litteraturen närmare bekant med dessa barns behandling i utlandet. Då tjänsten som föreståndare för den på Gamle Bakkehus upprättade idiotanstalten (öppnad 15 november 1855), blev ledig vid dr. J. R. Hübertz död 1 december samma år, fick Duurloo denna tjänst och överlät dövstumskolan till Johan Keller. Genom talrika resor i utlandet följde Duurloo sinnesslösakens utveckling och under hans ledning växte anstalten avsevärt. Han fick professors namn 1876 och avgick med pension 1887.
Fadern, John Duurloo, härstammade från en holländsk familj, som i flera släktled hade ägt plantager på St. Croix i Danska Västindien och levde som lantman. Mor var Laurentze Cathrine, född Dahlerup. Hans Peter Duurloo äktade 1852 Marie Sophie Bentsen (död 1853), dotter till läraren vid det Kongelige Døvstummeinstitutet Helge Bentsen, och andra gången 1858 Eleonore Margrethe Jacobsen, dotter till etatsrådet Peter Vilhelm Jacobsen.
Källa: Dansk Biografisk Lexikon, tillige omfattende Norge for Tidsrummet 1537-1814, IV Bind, Kjøbenhavn 1890.
