Gerhard von Scharnhorst

Wikipedia

Gerhard Johann David von Scharnhorst, preussisk militär, född 12 november 1755 i Bordenau vid Neustadt am Rübenberge i Hannover, död 28 juni 1813 i Prag.

Scharnhorst tjänade först i den hannoverska armén, där han, efter att ha utmärkt sig i kriget mot Frankrike 1793, befordrades till major. 1801 ingick han som överstelöjtnant vid artilleriet i preussisk tjänst samt utnämndes till direktör för den preussiska infanteri- och kavalleriofficersskolan. Hans undervisningsreformer förskaffade honom emellertid så många fiender, att han själv anhöll om förflyttning till annan befattning, och 1803 insattes han, som föregående år blivit adlad, som generalkvartermästarelöjtnant i generalstaben och blev överste 1804. Som hertigens av Braunschweig generalstabschef deltog han sedan i kriget mot Napoleon. Efter freden i Tilsit (1807) blev han generalmajor och chef för krigsdepartementet samt var ordförande i kommissionen för reorganisering av militären 1807–10. Som sådan inlade han stor förtjänst om preussiska försvarsväsendet, särskilt genom att åvägabringa en härordning, som genom den korta tjänstetiden möjliggjorde utbildningen av ett jämförelsevis talrikt manskap under den tid, då Preussen traktatsenligt ej fick hålla mer än en fåtalig styrka under vapen (se Krümpersystem). Den allmänna värnpliktens införande i Preussen var till väsentlig del Scharnhorsts verk. I befrielsekriget 1813, där värdet av denna hans förberedande verksamhet kraftigt ådagalades, tjänstgjorde han, utnämnd till generallöjtnant, som Blüchers stabschef, tills han redan i det första större fältslaget, vid Grossgörschen samma år, dödligt sårades.

Scharnhorst är för övrigt märklig som militärskriftställare och som stiftare av militärsällskapet i Berlin (1802). Hans Briefe började utges 1914.
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. ^(Not)