Arianism

Wikipedia

Arianism är en kristen teologisk lära, som härrör från presbytern Arius från Alexandria (cirka 260-336).

Enligt arianismen är Sonen (Jesus Kristus) ett skapat väsen, den första och högsta av alla skapade varelser, men inte gudomlig. Det har funnits en tid när Guds Son ännu inte skapats. Fadern (Gud) har skapat Sonen ur intet, senare än vid tidens början. Även om Sonen är Faderns fullkomligaste verk är de väsensskilda och Guds Son kallas Son endast i samma mening som människorna kallas Guds folk. På samma sätt är Den Helige Ande Faderns näst fullkomligaste verk. Fadern är alltså ensam störst och Treenighetsbegreppet kan inte appliceras på Gud.

Arianismen hade tidvis stora framgångar men fördömdes av biskop Alexander av Alexandria år 319 och därefter vid kyrkomötet i Nicaea år 325. I Nicaea fastslogs att Guds son har samma gudomlighet som Fadern. Arianerna förvisades och uteslöts. Kejsar Konstantin upphävde fördömandet redan 327. Kejsar Konstantius II gjorde arianismen till en dogm i imperiets statsreligion. Men biskop Alexander och hans efterträdare Athanasius vägrade att återuppta Arius i kyrkan. Efter årtionden av förbittrade uppgörelser mellan Arius' och Athanasius' anhängare, "den arianska striden", fördömdes arianismen vid Första konciliet i Konstantinopel 381. Kyrkomötet i Nicaea lade alltså grunden för den så kallade Nicaenska trosbekännelsen, som än idag är gemensam för den dogmatiska definitionen av kristen tro inom mycket stora delar av kristenheten. Trosbekännelsen fick dock inte sin slutliga ordalydelse i Nicaea utan den utvecklades efter hand och fastställdes sannolikt vid kyrkomötet i Konstantinopel 381.

Eftersom Wulfila, goternas förste biskop, var arian fick arianismen stor spridning bland germanfolken, som länge höll fast vid läran. Vid synoden i Toledo 589 bekände sig visigoterna till den romersk-katolska läran, men bland langobarderna kvarlevde arianismen in på 700-talet.

Idag (2004) betraktar de dominerande kyrkorna Arianismen som kätteri. Att så skulle bli fallet var dock inte givet på den tid då dessa lärostrider rasade intensivt. Ortodoxa kyrkor håller fast vid den Nicaenska trosbekännelsen från Konstantinopel. I romersk-katolska kyrkan och andra västliga kyrkor har det emellertid skett ett par tillägg, av vilka det ena har relevans för uppfattningen av Treenigheten som någonting helt annorlunda än det som Arius tänkte sig. I Toledo 589 fastslogs nämligen att Den Helige Ande utgår inte bara från Fadern utan från både Fadern "och Sonen". Senast i början av 1000-talet blev denna dogm uttryckligen lagd till trosbekännelsen med formuleringen "filioque" ("och Sonen"). Tillägget har spelat en viktig roll i schismen mellan den västliga och den östliga grenen av den katolska kyrkan. Fastän både västliga katoliker och östliga ortodoxa tar avstånd från arianismen genom den Nicaenska trosbekännelsen, gör de det således på lite olika sätt. Den Unitariska rörelsen står för en liberal lära med rötter i en anti-nicaensk teologi.