Alver (Tolkien)
Wikipedia
Alver är en av de intelligenta varelserna i Tolkiens värld. Mest människolika men framförallt mycket vackrare. De var högväxta och ljushyllta och gråögda, fast deras hår var mörkt med undantag för Vanyar och Finarfins gyllene hus. Deras röster var mer melodiösa än någon dödlig varelse. De var i alla avseende de mest begåvade och benådade av alla dessa varelser. De var även äldst av alla de fria folken. "De steg upp i gryningen, före solen och månens uppgång för att vandra i skogarna" (citat från boken Bilbo angående att de var de första av de fria folken som en gång i tidernas begynnelse vaknade). Lavskägge minns deras glädje i att tala med allt och alla, vilket onekligen kan ses som ett tecken på deras nyfikenhet och sympati för andra levande varelser. Vidare tyckte han att de hade lättare att smälta in och var mindre intresserade av sig själva. Just för att kunna tala med Enterna lärde de ut ”talets stora gåva”, den första handlingen i deras långa karriär som lärare till Midgårds övriga folk. En del av detta märkliga folk stannade kvar i kontinentens skogar och blev till skogsalver men tre av dessa stammar, Vanyar, Noldor och Teleri reste till Valinor och blev vackrare, visare och lärdare, de uppfann sin magi och konstskicklighet i att uppfinna vackra och underbara ting.
De var mer eller mindre odödliga och endast genom våld eller sorg kunde de dö. De åldrades långsamt och blev aldrig gamla. Detta var den främsta anledningen till att Valar lät de leva i det odödliga riket. I ett land där ingenting blev gammalt eller dog kunde de rätt bära sin odödlighet där annars odödlighet lätt kunde förvandlas till tråkighet och stagnation eller till grymt herravälde över andra varelser som inte hade förmånen att leva lika länge och samla på sig den erfarenhet som alverna kunde. I Valinor kunde deras intellekt och konstnärlighet för evigt stimuleras.
Skämt och skratt hördes ofta från alverna och deras sång kramade om hjärtat med en blandning av glädje och melankoli. De ägde den eviga ungdomens vitalitet men samtidigt sina seklers svårmod. De besatt en uthållighet som gjorde att de aldrig blev trötta samtidigt en kroppens lätthet som när Legolas kunde springa på snön uppe på Caradhras medan övriga sällskapet fick pulsa fram. De hade skarpare syn än någon annan intelligent varelse och hade även bättre hörsel. Legolas kunde höra själva stenen i Eregion klaga på alvernas försvinnande för så många år sedan. Alvernas sinnen var skarpare och deras kroppar var fullkomligare sammansatta än andra varelser som det ju anstår de odödliga, men de är fortfarande fysiska sinnen och kroppar, bara en grad högre än de mänskliga men aldrig bortom deras fattningsförmåga. Alverna var ingalunda okroppsliga andar. De var inte övernaturliga, utan naturliga, vida naturligare än människor.
Då de har ett evigt liv hade de ett annat perspektiv på världen. De kunde uppfattas liksom Sam upplevde det när han fick frågan av Frodo vad han tyckte om dem ” Tycka om och inte tycka om! Dom är liksom höjda över sådana känslor”. Han kände avståndet mellan väsensarterna. Legolas beskrev det i Sagan om ringen Det är världen som rör sig, inte vi själva. Ibland rör den sig snabbt och ibland rör den sig långsamt. Snabbt flyter tiden förbi för att vi själva inte påverkas av den. Och allt annat rinner förbi dem - det är deras sorg. Långsamt går den för att de inte räknar de flyende åren. Växlingar från sommar till vinter är bara krusningar på en konstant ytan. Själva odödliga ser de omkring sig alla de dödliga ting de älskar, se ting ständigt åldras och dö. Det är en sorg för dem. Det är tidens snabba flykt. Sedan vänder de sig inåt och begrundar sin egen väsensart som knappast förändras.
Alverna hade lärt sig att tränga in i de dunkla regioner där livet gränsar mot döden. Valar hade visat hur det går till. Det är därför alvfurstar som Glorfindel kunde stå emot Nazgûlerna. De levde i både i det välsignade riket och den synliga världen. Legolas var den enda av ringens sällskap som förmådde att vandra i mörkret bland de döda edsbrytarnas vålnader, orädd och hemmastadd som i ett känt land.
