Sigmund Freud

Wikipedia

Sigmund Freud

Sigmund Freud, född 6 maj 1856 i Freiberg, Mähren, Österrike-Ungern (nuvarande Pribor i Tjeckien), död 23 september 1939 i London, England, Storbritannien, österrikisk läkare, neurolog och författare, grundare av psykoanalysen. Hans mest berömda verk är Drömtydning (1900), där han visar att drömmar går att tolka och förstå.

Sigmund Freud föddes som Sigismund Schlomo Freud och gifte sig 1886 med Martha Bernays. han är far till Anna Freud, farfar till Lucian Freud.

Det finns i dag vitt skilda åsikter om Freuds teorier, hans tillvägagångssätt för att nå kunskap om människors psyke och hans behandlingsresultat, men ingen kan neka till att han haft en betydelsefull roll i den västerländska kulturen, den moderna synen på människan och psykoterapi. Freud arbetade ursprungligen som neurolog, och kom inte att intressera sig för människans psyke professionellt förrän i 40-årsåldern. Freuds psykologiska teorier är inte enhetliga, utan kan överskådligt delas in åtminstone tre faser, som har anhängare än idag och präglar det västerländska tänkandet om människan.

Freud var från början intresserad av neurologi och fick i slutet av 1800-talet ett stipendium som möjliggjorde en resa till Paris och sinnessjukhuset La Salpetrière. Där fick den unge Freud följa professor Jean-Martin Charcots demonstrationer av hur hysteriska kvinnor under hypnos kunde förmås att uppvisa pseudoneurologiska symptom som epilepsiliknande anfall, svimningar etc.

I slutet av 1800-talet var hysteri en mycket vanlig diagnos, särskilt hos kvinnor. Hysterikan led av en rad mer eller mindre dramatiska symptom som det inte gick att finna några fysiologiska orsaker till. Hysterin betraktades därför vanligtvis som ett uttryck för ärftliga defekter och degeneration. Upptäckten att dessa symptom kunde suggereras under hypnos fick avgörande betydelse för Freuds fortsatta karriär. Väl hemkommen till Wien övergav han forskningen och öppnade en privatklinik. Huvuddelen av hans patienter var hysterikor och han försökte hjälpa dem med olika metoder. Det visade sig dock ganska snart att patienterna inte ville underkasta sig hypnos. I stället sökte de utlopp genom att vilja tala om sina innersta känslor och tankar.

Freud hade några år tidigare av en kollega hört talas om fallet Anna O, en ung kvinna som genom sin egen behandlingsmetod chimney sweeping hade lyckats bli i stort sett symptomfri. Att "feja skorstenen" innebar för Anna O att hon i detalj fick tala med sin läkare om den situation där symptomen först uppkom. Hennes lyckosamma försök att själv göra sig frisk intresserade Freud. I boken Studier i hysteri (1895) beskriver Freud och Breuer en rad intressanta sjukdomsfall. Man börjar nu också använda termer som bortträngning och det omedvetna för att förklara det psykologiska skeendet bakom de hysteriska symptomen.

Freuds berömda divan

Freud tvingas konstatera att han inte kommer någonvart med sina hysteriska patienter om han inte lyssnar och i djupare mening försöker förstå vad de har att berätta. Han ger upp hypnosen som behandlingsmetod och låter patienten berätta fritt om sitt inre liggande på en soffa. Själv sitter han vid sidan om soffan, bakom patientens huvud, och lyssnar koncentrerat. Metoden kallas fri association och den psykoanalytiska behandlingen är påväg att få sin form.

Under sitt fortsatta teoribygge tänkte sig Freud att minnen och erfarenheter från tidig barndom omedvetet påverkar människans fortsatta psykiska utveckling. Han tyckte sig finna ett orsakssamband mellan tidiga traumatiska (ofta incestuösa) sexuella erfarenheter och hysteriska symptom. Kritiken lät inte vänta på sig - och Freud retirerade. Men som så ofta öppnas i stället en annan, mer möjlig, väg: I sitt fortsatta teoretiserande utgår Freud från den primära betydelsen av omogna och omedvetna fantasier bakom senare symptomutveckling. Nu tillkommer teorin om den psykosexuella utvecklingen och dess faser.

Möjligen var det de praktiska problemen med detta tillvägagångssätt som fick honom att ta en mer idealistisk vändning och mer fokusera på fantasiers och tankars påverkan på människan - oberoende av deras koppling till verkligheten. Här ingår den topografiska modellen för människans medvetande, som skiljer medvetna, förmedvetna och omedvetna tankar och önskningar åt, vilket skapar konflikter i människans psyke som måste lösas.

Framemot mitten av 20-talet kom Freud genom sin strukturella modell betona konflikter mellan våra biologiska drifter (Detet) och samhällets regler som vi internaliserat (Överjaget), som Jaget måste kompromissa mellan. (På svenska beskrivet i En illusion och dess framtid, översatt av Signe Bratt i Bonniers Små handböcker i vatenskapliga ämnen, 1928.) I mitten av 1920-talet växte även den surrealistiska konststilen fram där man tog till Freuds teorier i sina försök att återskapa människans undermedvetna/övermedvetna tankeprocesser i konst, litteratur och film.

Freuds psykologiska geni tillsammans med goda ledaregenskaper gjorde att han kunde skapa en stor psykoanalytisk skolbildning som spred sig snabbt över världen. Han fick många efterföljare som mer eller mindre ortodoxt utvecklade hans teorier. Bland de mest kända finns Anna Freud, Carl Gustav Jung, Alfred Adler, Erik H. Erikson, Melanie Klein , Wilhelm Reich och Daniel Stern.

Freuds psykoanalytiska metod har på senare tid kommit att kritiseras hårt. Den kritiken bygger dock ofta på ett antagande om att psykoanalysen som metod och teori inte utvecklats efter Freuds död. Modern psykoanalys och psykoanalytiskt orienterad psykoterapi har kommit att allt mer betona vikten av relationen mellan klient och psykoterapeut, den "terapeutiska alliansen". Detta har också visat vara den enskilt viktigaste faktorn för ett lyckat utfall av psykoterapi, oavsett terapeutisk teknik och teoretisk utgångspunkt.

Freud har kritiserats för sina metoder att studera människors psyke, vilka till stor del byggt på retrospektiva djupintervjuer, där människor fått rekonstruera orsaker till sina problem med Freuds hjälp. Prospektiva studier byggda på objektiva observationer på stora grupper av människor, som i modern tid förknippas med god vetenskaplig metod inom psykologin, är mycket sällsynta. En del av Freuds hypoteser har vetenskapligt prövats i modern tid med blandade resultat, men många av hans hypoteser är också svåra att pröva på grund av bristande falsifierbarhet. Men mycket av den kritik som riktats mot psykoanalysen har byggt mer på ideologiska värderingar än det rent vetenskapliga. Neuropsykoanalys är en relativt ny vetenskap där man försöker förena det subjektivt upplevda med det objektivt observerbara och många av psykanalysens grundantaganden har kunnat bevisas utifrån ett neurobiologiskt synsätt, som det omedvetna, delar av ångestteorin och utvecklingsteorin. En strävan är att kunna formulera en integrerad teori för det mänskliga psyket. Detta skulle i sådant fall vara helt i linje med Freuds egna strävanden.

Det har även framkommit att Freud hittade på patienter och påstod sig ha botat andra även när han visste att så inte var fallet.