Psykoanalys

Wikipedia

Psykoanalysen är dels en psykoterapeutisk behandlingsform, dels en teori om människans psyke. Den psykoanalytiska rörelsen grundades av den österrikiske läkaren Sigmund Freud. Det som anses ligga till grund för psykoanalysen är tanken att, eller upptäckten av, det omedvetna. Uppfattningen att människor inte är rationella varelser utan styrs av omedvetna önskningar och djuriska drifter var radikal i det sena 1800-talets viktorianska Wien. Freud definierade först livsdriften, som också kallas libido eller Eros. Efter första världskriget adderade han dödsdriften, som också kallas den aggressiva driften eller Thanatos.

[redigera] Teorin

Mycket av Freuds teorier kretsar kring det medvetna, förmedvetna och framför allt det omedvetna. Om det medvetna är vattenytan på ett hav är det omedvetna allt som befinner sig under ytan, en kokande soppa av drifter och instinkter, och är det som har allra störst inverkan på vårt beteende. Allt som befinner sig i djupet är ytterst svårt bringa upp till den medvetna ytan och tar sig främst uttryck dolda i symbolik.

Psyket enligt Freud är uppdelat i tre aspekter: detet, jaget och överjaget. Alla organismer har vissa grundläggande behov – föda, sex, undvika smärta och skador, etc – som behöver uppfyllas och den del av psyket som översätter dessa behov till drifter eller instinkter är idet eller ”detet”. Detet är det som utvecklas först i psyket och kan i viss mening liknas vid eller sägas vara nervsystemet som översätter de grundläggande behov som finns till drifter eller instinkter. Översättningen brukar benämnas primärprocessen (the primacy process). Anledningen till att vi kallar idet för ”detet” är att det jobbar efter lustprincipen (the pleasure principle); det vet inte vad det vill ha, bara att det vill ha det och det på en endaste gång.

Den del av psyket som genom sinnena har kontakt med den yttre materiella världen utvecklas så småningom till jaget, eller egot. Jaget söker genom sinnen efter de objekt som kan tillfredsställa de behov som detet skapat (”the secondary process”). Men egot jobbar inte efter samma kompromisslösa princip som idet, utan använder snarare en problemlösande metod där behoven möts då tillfälle ges (ett tillfälle som dessutom måste överenstämma med de andra behov som finns, då en specifik lösning av ett kanske kan göra flertalet andra omöjliga). Om idet är ”detet” är egot ”jaget” som kan relatera till världen genom sinnena (mer om dessa benämningar två stycken ner).

Under sökandet efter tillfredsställande av de drifter och instinkter sin detet skapat kommer jaget att stöta på hinder och hjälpmedel, beteenden och strategier som bestraffas eller belönas, objekt som kan hjälpa eller stjälpa sökandet, och så vidare. Det behövs någonting som kan bevara och kontrollera dessa aspekter; entré överjaget. Den tilltagande komplexiteten i organismens värld bidrar nu dessutom till att nya, mer komplexa behov av social snarare än biologisk natur tillkommer. Så emedan detet bidrar med de biologiska behoven och drifterna är det överjaget som bidrar med de sociala.

Uttrycker vi oss i generaliserande former kan man säga att jaget är centrum för verkligheten, den sociala verkligheten via överjaget, den biologiska verkligheten via detet och den materiella verkligheten genom sinnena.

Det förekommer andra benämningar av de aspekter av psyket som vi har nämnt ovan, men den grundläggande dynamiken är densamma oavsett benämningen. Det vi refererat till som det, jag och överjag kallas i framförallt i tysk- och engelskspråkig litteratur id, ego och superego.

Freud ansåg alltså att allt mänskligt beteende motiveras genom omedvetna drifter och instinkter - som i sin tur är neurologiska representationer av fysiska behov - vilka den medvetna delen är underställd och i grund och botten har ganska lite kontroll över. Han definierade en mängd olika drifter, som alla lydde i en slags hierarkisk ordning efter hur betydelsfulla de är för beteendet. Han refererade till de mest grundläggande och kraftfulla instinkter som livsinstinkterna, nödvändiga både för den enskilde organismens – behovet av bland annat föda och vatten - samt artens överlevnad – behovet av fortplantning. Livsinstinkterna kallades från början libido, men eftersom Freud mer än någon annan, då eller senare, har framhållit de sexuella drifterna som de allra starkaste och mest inflytelserika så har ordet libido kommit att beteckna just de sexuella drivkrafterna.

[redigera] Kritik

Under 1900-talet har kritik framförts som framförallt går ut på att psykoanalysens metoder är pseudovetenskapliga. Bland andra Karl Popper har beskrivit psykoanalysen som icke-falsifierbar, medan Adolf Grünbaum hävdar att den är falsifierbar och falsk. Ett flertal av Freuds observationer har anklagats för att vara påhittade. Under 1990- och 2000-talen har dock bland andra Mark Solms kopplat samman modern neurobiologi och psykoanalys, och därvid kunnat visa att psykoanalysen i många avseenden håller streck trots att Freuds förklaringsmodeller i många fall inte gör det. Genom en sådan sammankoppling blir psykoanalysen åtminstone indirekt falisifierbar, och härigenom faller Poppers kritik till viss del.

Inom den moderna psykodynamiken har man utgått ifrån Freuds teori, men ifrågasatt dess fokus på de biologiska drifterna aggresion och sexualitet. Jagpsykologin, en skola som grundades 1939 av Heinz Hartmann och till vilken David Rapaport, Erik H. Erikson och Anna Freud räknas, menar att jaget kan agera självständigt och inte styrs av interna konflikter mellan detet och överjaget. I objektrelationsteorin fokuserar man på emotionella band mellan barnet och dess närstående.