Floyd Patterson

Wikipedia

Floyd Patterson, född 4 januari 1935 i Waco, North Carolina (men uppväxt i Bedford-Stuyvesant, Brooklyn, New York), USA, död 11 maj 2006 i New Paltz, New York, USA, var en amerikansk boxare som var världsmästare i tungvikt 1956-1959 och 1960-1962.

Patterson växte upp i Brooklyn, New York. Endast 17 år gammal vann han guld som mellanviktare i Olympiska sommarspelen 1952. Som proffs fick han den legendariske Cus D'Amato som tränare. 1956 blev han den dittills yngste tungviktsmästaren när han knockade Archie Moore och därmed vann den vakanta titeln efter Rocky Marciano. 1959 blev han besegrad av Ingemar Johansson men skrev boxningshistoria ett år senare då han blev den första tungviktsmästaren som återtog titeln.

Patterson förlorade titeln igen 1962 till Sonny Liston på KO i rond ett och var chanslös även i returen. 1965 fick han en ny chans att återta titeln en andra gång när han ställdes mot Muhammad Ali. Han kämpade tappert men i rond tolv stoppade domaren den ensidiga matchen. Han fortsatte att boxas in på 1970-talet. Hans sista match var ett andra möte mot Muhammad Ali 1972. Ali vann matchen (som inte gällde VM-titeln) på KO i sjunde ronden.

Patterson är invald i boxningens Hall of Fame. Trots att Floyd Patterson besegrade Ingemar Johansson i två av deras tre möten blev Floyd mycket populär i Sverige, han fick t.om mängder med beundrarbrev från svenska Floyd "fans" och han besökte Sverige många gånger efter att han gick matcherna mot Ingemar Johansson. Ofta tack vare att hans ena bror Raymond är bosatt i Göteborg (Torslanda). I likhet med Ingemar drabbaders han av demens av den för boxare vanliga typen Dementia pugilistica. Andra legendariska boxare som drabbats av denna sjukdom är Muhammad Ali och Emile Griffith.

Patterson dog 11 maj 2006, efter att ha lidit av Alzheimers i nästan åtta år samt kämpat mot prostatacancer.