Vätebindning
Wikipedia
Vätebindning är en typ av kemisk bindning, som svagare än kovalent bindning och jonbindning. Vätebindning är en stark dipolbindning som uppstår om den positiva delen av en dipol består av en väteatom, och till skillnad från dipolbindningen är den starkt riktad. Den negativa delen av dipolen består av någon av de starkt elektronegativa atomerna fluor, syre eller kväve. De ämnen där vätebindning förekommer är således vatten (H2O), ammoniak (NH3) och vätefluorid (HF), samt derivat av dessa såsom alkoholer och aminer som till exempel etanol (C2H5OH) och metanol (CH3OH).
En viktig konsekvens av vätebindningen är att kok- och smältpunkt för ämnen där vätebindningar uppstår mellan molekyler tenderar att vara märkbart mycket högre än för ämnen av ungeför samma molekylstorlek och molekylmassa. Relativt är den ju en svag bindning, men tack vare det stora antalet bindningar blir den samlade verkan kraftig. En annan viktig förekomst av vätebindningar är inuti vissa makromolekyler, som proteiner, där vätebindningar mellan olika delar av molekylen stabiliserar dess form, och i DNA där vätebindningar mellan nukleotiderna i de olika strängarna dels håller ihop själva molekylen, dels försäkrar att rätt baspar binds samman vid kopieringen av DNA-strängarna.
