Vällbräda
Wikipedia
Vällbräda, anordning för att i piporglar med mekanisk traktur förflytta tangenternas rörelser i sidled.
På vällbrädan sltter ett antal horisontella stänger, vällar, vilka kan vara av trä eller järn. Varje väll har två armar. I den ena är abstrakten från en av tangenterna fästad, i den andra den abstrakt som leder vidare till spelventilen.
Tack vare vällbrädan kan piporna inom en stämma ställas upp oberoende av tangenternas ordning i klaviaturerna. Vällbrädor fanns i orglar redan under medeltiden. Norrlandaorgeln i Statens historiska museum, tillverkad någon gång mellan 1370 och 1430, har en bevarad vällbräda.
Uppfinningen av vällbrädan öppnade möjligheten att skapa orgelfasader med pipor placerade fritt efter konstnärliga önskemål.
[redigera] Litteratur & källor
- Poul-Gerhard Andersen: Orgelbogen - Klangteknik, arkitektur og historie, Munksgaard, København (1955)
- Jan Håkan Åberg: En liten orgelbok, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, Stockholm (1958)
- Sohlmans musiklexikon, Sohlmans förlag, Stockholm (1979), ISBN 91-7198-025-3
- Hans Hellsten: Instrumentens drottning - Orgelns historia och teknik, Natur & kultur, Germans musikförlag, Stockholm (2002), ISBN 91-27-09354-9
