Utomgränsbebyggelse
Wikipedia
Utomgränsbebyggelse är ett kulturgeografiskt begrepp som avser en typ av bebyggelse som under senare delen av 1800-talet uppstod strax utanför de större städernas gränser. I dessa områden uppfördes fastigheter av mindre bemedlade personer eftersom kostnaderna där var lägre än innanför stadsgränsen, där stadsstadgorna gällde. De personer som bosatte sig i dessa områden kunde därigenom dra nytta av närheten till staden, beträffande tillgång till arbetstillfällen i industrin och annan service. Med tiden utvecklades ofta utomgränsbebyggelsen till municipalsamhällen, där stadsstadgor gällde, och blev senare inkorporerade av städerna. Ett typiskt exempel på utomgränsbebyggelse är Sofielund i Malmö.
[redigera] Litteratur
- Lennart Améen: Från Sofielundshusens utomgränsbebyggelse till stadsdelen Sofielund, Lund 1970.
