Stensöta

Wikipedia

	Denna artikel behöver wikiformateras.
	Hjälp gärna till med den här och andra artiklar som saknar wikiformatering.

Stensöta (Polypodium vulgare L.) består av jordstam, trådrötter och örtblad, men saknar blommor. Härmed är Öemellertid inte en ormbunkes kryptogama natur utsagd, eftersom den ifrågavarande plantan saknar även all könlighet eller sexualitet, under det att själva arten dock har könliga egenskaper, såsom strax skall omtalas. Den könlösa ormbunkplantan förökar sig endast genom sporer, som är mycket små, på dess blad uppkomna yngelknoppar, som består av en enda cell och bildar ett fint stoft, ungefär som fanerogamernas pollenkorn.

Sporerna är inneslutna i små sporgömmen som med möda är synliga för blotta ögat och har en tunn vägg av ett enda cellager. Dessa sporgömmen ("sporangier") sitter i stor mängd tillsammans i sporgömfläckar på bladets udnersida. Hos stensötan är dessa fläckar runda och obetäckta. Sporerna utsläppas därigenom, att sporgömmet längs ena sidan är omgivet av en s.k. ring av tjockväggiga celler, som vid torka strävar att räta ut sig och då kommer sporgömväggen att rämna.

Om den mogna ormbunksporen får lagom värme och fuktighet, så gror den till en ny planta. Genom upprepad delning av sporens enda cell har denna nya planta blivit flercellig, med alla sina celler i samma plan, och utgör en liten grön hinna, lik ett litet hjärtlikt blad av några mm:s längd. Denna planta visar således ingen åtskillnad mellan rot, stam och blad, utan är en enhetlig massa eller en "växtbål" och kallas därför prothallium eller förbål. Såsom rötter tjänstgör några enkla rothår på den mot marken vända sidan.

Förbålen är således en direkt avkomling av ormbunkplantan, en ny generation, men ganska olik den nästföregående. Denna förändring kallas generationsändring. Olikheten ligger inte endast i formen och storleken, utan förnämligast däri, att förbålen är en könlig planta, ty på dess undersida finnas han- och hon-organ, eller med andra ord förvaringsrum för de mikroskopiskt små hanliga och honliga cellerna, som genom sin sammansmältning (den s.k. befruktningen) ska frambringa nya individ.

Det nya individ, som uppkommer av varje befruktad ägg- eller honcell på förbålen, blir ormbunkplanta, en ny stensöta. Generationsändringen har då återkommit till utgångspunkten, och generationernas kretslopp kan betecknas sålunda: A, B, A, B, o. s. v.

Stensötan har sina blad en enda gång parflikade, och skaftet skiljer sig slutligen genom en led från jordstammen, så att inga bladrester, utan endast bladärr kvarstå. Växten är mycket allmän och lever dels på skuggig, ej för torr mark, dels på mossiga stenar, klippväggar och stubbar. Av stor betydelse för dess tillvaro är bladens förmåga att uthärda intorkning, utan att därvid såsom fanerogamernas blad vissna och dö; stensötans blad hoprullar sina flikar och intager torrställning för att vid fuktighet eller nederbörd åter utbreda sig och börja sitt vegetativa arbete. Detsamma gäller om de flesta ormbunkar och mossor samt talrika andra lägre växter, av vilka många har en otrolig förmåga att långa tider, till och med flera år, ligga i dvala och leva med "latent" eller dolt liv.

Stensötan har fått sitt namn av sin ätbara, söta rot.