Sigrid Storråda
Wikipedia
Sigrid Storråda drottning först av Sverige och sedan av Danmark. Hon är känd främst från de isländska sagorna och ska ha varit dotter till en västgötsk storman vid namn Skoglar-Toste.
[redigera] Sigrrid Storråda enligt de isländska sagorna
Enligt sagorna fick hon sönerna Olof och Emunde med sin förste make, den svenske kungen Erik Segersäll. Erik Segersäll skilde sig dock från henne, vilket sagorna ger olika förklaringar till, och satte henne i stället att styra över Gautland (Västergötland) tillsammans med Emunde. Som härskarinna över Västergötland var hon eftertraktad av flera småkungar som önskade gifta sig med henne. Två av dessa friare var så efterhängsna att hon till slut lät bränna dem inne, nämligen Opplänningakungen Harald Grenske (far till Olav Haraldsson) och östervägskungen Vissivald (troligen den ryske prinsen Vsevolod). Med detta illdåd ville hon visa att småkungarna gjorde säkrast i att hålla sig borta från henne och det gav henne tillnamnet Storråda (på engelska kallas hon "the Haughty" - den högmodiga). En kung som hon dock inte hade något emot att gifta sig med var Norges Olav I Tryggvason. Bröllopsplanerna fick emellertid ett abrupt slut i Kungahälla när Sigrid förklarade att hon inte ville bli kristen. Olav Tryggvason blev då så ilsken att han slog henne i ansiktet och sa att han inte tänkte gifta sig med en hundhedning. Efter denna oförrätt blev Sigrid Storråda en bitter fiende till Olav Tryggvason. Hon gifte om sig med Danmarks kung Sven Tveskägg och hetsade honom och sonen Olof Skötkonung som nu var svensk kung att gå i krig mot Olav Tryggvason. Detta skedde också och resulterade i den norske kungens död i slaget vid Svolder år 1000.
Med Sven Tveskägg fick Sigrid dottern Estrid som blev mor åt den danske kungen Sven Estridsson vars ättlingar skulle regera Danmark fram till 1448.
[redigera] Källkritik
Historikern Lauritz Weibull som var representant för en skola som bedrev en mycket nitisk källkritik hävdade i början av 1900-talet att Sigrid Storråda var en helt påhittad person och denna syn blev snart den etablerade uppfattningen. De senaste årens distansering från alltför extrem källkritik har däremot fått pendeln att svänga igen och hon har blivit allt mer accepterad som en historisk drottning av Sverige och Danmark. Den Weibullska källkritiken gick ut på att de isländska sagorna och Saxo Grammaticus som skrevs ned på 1100- och 1200-talet ansågs vara helt opålitliga medan uppgifterna från Adam av Bremen, vars verk skrevs ned ca 1075, konsekvent betraktades som mer trovärdiga. De förstnämnda källorna hade uppgifter om Sigrid Storråda medan Adam av Bremen hävdade att Olof Skötkonung och hans danske kollega Knut den store var söner till en icke namngiven vendisk prinsessa. I ett senare tillägg till Adams verk angavs hennes namn vara Gunhild. Thietmar av Merseburg som var samtida med denna drottning skrev också att hon hette Gunhild. Detta namn liksom Sigrid förklarades då av de källkritiska forskarna vara en förvanskning av det polska namnet Świętosława (se Swiatoslawa av Polen).
Den troliga förklaringen till varför det finns två varianter på den kvinna som både Erik Segersäll och Sven Tveskägg var gifta med är nog dock inte att de yngre historieskrivarna har hittat på den västgötska stormannadottern Sigrid Storråda. Snarare är det så att Sven Tväskägg var gift två gånger och att Adam av Bremen inte kände till detta, vilket då gav upphov till missuppfattningen att Knut den store och Olof Skötkonung var halvbröder. Thietmar av Merseburg som också omtalar den vendiska prinsessan Gunhild nämnde inte att hon tidigare skulle ha varit gift med den svenske kungen, och det borde han rimligen ha gjort ifall så var fallet. Att de danska kungarnas egendomar i Sverige kallades för "Syghridslef" (Sigrids arvegods) talar också starkt för att Sigrid var en verklig person. Till detta ska också läggas till det faktum att Sven Tveskägg försköt Gunhild som därefter levde i Vendland tills hennes söner blev kungar i Danmark och hämtade hem henne. Hade även Olof Skötkonung varit hennes son förefaller det märkligt att hon inte valde Sverige som tillflyktsort istället.
