Scatsång
Wikipedia
Scatsång, ett sätt att sjunga som mest förekommer inom jazz. Den som scatsjunger improviserar en melodislinga på samma sätt som instrumentalsolister gör inom stilen. Även texten improviseras, och består vanligen nonsensstavelser ibland blandade med ord och meningar med innebörd. Genom scatsång kan sångaren växelspela med instrumenten på samma villkor som dessa.
Enligt en flitigt spridd myt skulle scatsången ha "uppfunnits" av Louis Armstrong då denne vid inspelningen av Heebie Jeebies (26 februari 1926) tappade texten till sången och i stället för att avbryta improviserade en ordlös sång. Historien om själva den tappade texten kan i och för sig mycket väl vara sann, men att detta inte var den första gången någon sjöng scat bevisas av ett flertal äldre skivinspelningar. Den svarte musikern Don Redman "scattade" till exempel på en inspelning med Fletcher Henderson 1924 och den vite sångaren och ukelelespelaren Cliff Edwards ("Ukelele Ike") använde sig på många av sina inspelningar från tidigt 1920-tal av ett slags instrumenthärmande nonsenssång som han kallade "effin".
Den allra tidigaste belagda inspelningen av scat gjordes dock redan 1911 av den vite ragtimesångaren Gene Greene på dennes inspelning av King Of The Bungaloos. Man tror vidare att Greene i sin tur fått idén från pianisten och sångaren Ben Harney, vilken var aktiv redan på 1890-talet.
Även om Armstrong alltså inte uppfann scat var han en viktig spridare och popularisator av scatsången från 1920-talet och framåt. Senare blev även Ella Fitzgerald en framstående scatsångare, liksom Cab Calloway och Dizzy Gillespie. Bland nutida musiker som ägnar sig åt scatsång finns Al Jarreau. Scatman John hade listframgångar i mitten av 1990-talet.
Kategorier: Jazz | Sång
