Ragnar Edenman

Wikipedia

Ragnar Hilding Leonard Edenman (urspr Ragnar Eriksson), född 1 april 1914 i Uppsala, död 27 januari 1998 i Uppsala, politiker (s), konsultativt statsråd 1957, ecklesiastikminister 1957-1967, landshövding i Uppsala län 1967-1980.

Ragnar Edenman blev fil.lic. 1944 och doktorerade 1946 med avhandlingen Socialdemokratiska riksdagsgruppen 1903-43, varefter han anlitades som ordförande i studiesociala utredningen 1946-48. 1943 hade han blivit invald i stadsfullmäktige i Uppsala, där han satt tills han blev invald i Andra kammaren 1949. Hans socialdemokratiska engagemang hade emellertid börjat lång dessförinnan; redan 1939 blev han ordförande i Socialdemokraternas studentförbund, vilket han förblev till 1943, då han blev studieledare i ungdomsförbundet. Under studenttiden tillhörde han enligt Olof Rydbeck den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus och mötte Heimdals Olof Rydbeck i en debatt. Senare skulle han bli Rydbecks överordnade, då Rydbeck blev radiochef.^[1] Under senare år har det framkommit att han var medlem i Sveriges Fascistiska Kamporganisation och medgrundare av föreningen Det Nya Sverige i Uppsala 1930.^[2]

1946 hade han alltså sitt första uppdrag som sakkunnig, och under de närmaste årtiondena fortsatte han spela en betydande roll i statliga utredningar om utbildningsfrågor. 1948-50 var han sekreterare i statens samhällsvetenskapliga forskningsråd. Han blev den ledande inom socialdemokratin i frågor som berörde antagning till såväl utbildning som statliga befattningar, och ingick i Utrikesdepartementets antagningskommission 1953-57. En förändring han genomförde var biblioteksersättning 1954 till författare, och han deltog i arbetet med betänkandet om det första socialdemokratiska kulturprogrammet Människan och nutiden (1952) som innebar att kulturen inbegreps i ”demokratiseringsarbetet” och sågs som en central del av samhället.^[3]

Edenman värvades av Ecklesiastikdepartementet 1950 som statssekreterare, och var konsultativt statsråd oktober månad 1957, ett ämbete han innehade när han 1 november 1957 tillträdde som ecklesiastikminister; Ecklesiastikdepartementet hade då även skolväsen och utbildning på sitt bord. Hans första proposition handlade om att avskaffa skolagan, vilket drevs igenom.^[4]Posten innehade han i tio år, innan Olof Palme efterträdde honom. Under Edenman förändrades departementets inriktning och fick ett ökat fokus på utbildning och ett minskat på kyrkliga frågor. Några månader efter hans avgång bytte departementet namn till Utbildningsdepartementet, men i praktiken hade det haft denna profil redan under Edenman. På hans initiativ påbörjades en utredning om att skilja stat och kyrka 1958,^[5] en viktig principfråga för socialdemokraterna som drivits särskilt av Arthur Engberg. I egenskap av ecklesiastikminister införde han grundskolan genom riksdagsbeslut 1962, som ersatte folkskolan, realskolan, kommunala flickskolan och fortsättningsskolan, och som var indelad i tre stadier, examensfri och gemensam för flickor och pojkar. Tage Erlander beskrev införandet: ”Ragnar Edenmans grundskolereform öppnade möjligheterna till en jämlikare skola.”^[6]

1968 utsågs han till medicine hedersdoktor vid Umeå universitet. Han blev efter sin avgång som ecklesiastikminister landshövdning i Uppsala. Han hade senare posten som ordförande i den Palmekommission som utredde arbetet med att lösa mordgåtan på Olof Palme.

Företrädare: Ingvar Lindell	Konsultativt statsråd 1957–1957	Efterträdare: Björn Kjellin
Företrädare: Ivar Persson	Sveriges ecklesiastikminister 1957–1967	Efterträdare: Olof Palme