Ljung (växt)
Wikipedia
| ?Ljung | |
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryota |
| Rike: | Växtriket Plantae |
| Division: | Fröväxter Spermatophyta |
| Underdivision: | Gömfröväxter Angiospermae |
| Klass: | Trikolpater Eudicotyledonae |
| Ordning: | Ericales |
| Familj: | Ljungväxter Ericaceae |
| Släkte: | Ljung Calluna Salisb. |
| Art: | Ljung C. vulgaris |
|
|
|
| §Calluna vulgaris Auktor: (L.) Hull, 1808 |
|
|
|
|
|
|
 Hitta fler artiklar om växter med Växtportalen
|
|
Ljung (Calluna vulgaris) är den enda arten i släktet Calluna, och är en av de vanligaste och individrikaste arterna i Norden. Den är vanlig skogar (utom på de skuggigaste ställena) men växer allra mest på öppen mark, särskilt mager jord, än på torr mark (hedar), än i kärrens närhet, och i mängd anträffas den på de kala skären vid kusterna.
I fjälltrakterna delar den utrymmet med kråkriset (Empetrum nigrum) och några för fjällen artegna ljungväxter och finns något högre än trädgränsen. Först i det allra nordligaste Norge blir den nägot mindre vanlig. Rent av förhärskande är denna art på de s.k. ryorna eller ljunghedarna i södra Sverige, till exempel i nordvästra Skåne och de beryktade Svältorna i Västergötland. Genom sin förnöjsamhet med jordmånen och sin hårda, sega beskaffenhet i förening med ytterst tät förgrening förmår denna växt uttränga övriga småbuskar, örter och gräs. En stor del av ljungryorna har i historisk tid uppkommit genom att människorna utrotat skogen. På ljungbackar och hedar kan träd gro, isynnerhet tall och björk, och om ljungbestånden nedtrampas av får eller annan boskap, och om marken gödslas och beskuggas genom trädplantering, ger ljungen slutligen vika och platsen kan återföras till en gräs- eller örtbacke med eller utan skog.
En ljungplanta liknar oftast ett miniatyrträd med ormlikt vriden, nedböjd eller uppstigande stam. Ibland slår denna rötter på flera punkter och blir då mera busklik. Plantan växer ofta spaljéformigt tryckt mot marken eller klippan. Veden är hård och tät. Ljungplantan kan bli upp till omkring 25 år gammal och man har iakttagit mer än 50-årig ljung. I de täta bestånden på en hed uppstår därför luckor efter avdöende individer. Men de fylls av snabbt växande fröplantor och på detta sätt tar ljungen även nya områden i besittning. Fröna är mycket små, fint gropiga och glänsande.
Bladen är mycket små, av barrlik form och tätt tegellagda i 4 rader. I blomman är 4-talet rådande, och ståndarna är åtta. Hos Calluna är blomfodret större än blomkronan och av kronans rödvioletta färg. Både foder och krona är djupt kluvna. Blommorna är märkliga genom hyllets fasta och styva byggnad. Det sitter kvar efter att blomningen torkat, men nästan oförändrat till form och färg. Ljungen kan därför anses som ett slags eternell. Blomningen infaller i augusti. Då blir den ödsliga heden mycket vacker. Så långt blicken når är den höljd av sin rosenvioletta blomstermatta i klar och mild färgglans.
Utanför Norden finns ljungen i hela Europa (utom de sydligaste medelhavsländerna), på Island och (sällsynt) i Nordamerika. I Sveriges landsbygder kallades den förut även lyng, ling, rossling ("hästljung"), gröne, graun, moris o.s.v.
Ljungens bark innehåller garvämne; dess rötter är ett starkt korgflätningsmaterial. Den har visat sig lämplig till färgning av brunt, gult och rött. Blommorna är genom sin talrikhet en viktig näringskälla för biet, som ur dem bereder en mörkgul honung. Dessutom är ljungen användbar som bränsle och på flygsandfält nedgräves avskuren ljung i massor för att binda den lösa sanden på ställen där sandgräs sedan ska planteras.
Ljung är Västergötlands landskapsblomma, och är en av Skottlands nationalblommor.
