Islands ekonomi
Wikipedia
Islands ekonomi beror till största delen av fiskindustrin, som står för närmare 60% av landets varuexport och sysselsätter 8% av den arbetsföra befolkningen. Landet saknar med undantag av kalk (som används i tillverkningen av cement) helt naturresurser som är exporterbara som sådana, vilket innebär att ekonomin i landet är mycket känslig för förändringar i tillgång och efterfrågan av den befintliga exporten - fisket.
Dock har landet på senare år allt mer minskat sitt beroende på fiskeindustrin (exempelvis kan nämnas att i början av 90-talet stod fiskindustrin för över 80% av landets varuexport) till förmån för energikrävande industrier såsom aluminiumsmältverk. Detta har varit möjligt till stor del tack vare landets tillgång till billig energi både i form av geotermisk energi och vattenkraft. Uppförandet av dessa stora smältverk, och den kringliggande påverkan på miljö som följer med dessa, har dock varit väldigt kontroversiella i landet under de senaste åren.
Regeringsmakten har ställt sig negativ till medlemskap i EU, eftersom man befarar att detta skulle leda till att kontrollen av fisket då skulle gå förlorad.
Under de senaste decennierna har utveckling dock även skett inom den isländska bioteknikindustrin, liksom inom den finansiella sektorn. Även turismen på ön ökar, i och med det stigande intresset för ekoturism.
[redigera] Islands lantbruk
Eftersom endast en hundradel av Islands yta är uppodlat samt ytterligare en hundradel är betesmark kan man förstå att lantbruket är begränsat. Dess litenhet beror på att Island naturligt har en subarktisk växtlighet och traditionella europeiska utsäden inte vill klara sig i den karga miljön. Det har gjort att man av tradition har specialiserat sig på boskapsskötsel, i huvudsak får men också nötkreatur, samt uppfödandet av Islandshästen. Den uppodlade marken består av vallväxter och potatis, även till viss del rovor. Dessa ger förhållandevis goda skördar, ty under den fyra-fem månader långa växtperioden står solen högt som på andra platser i Norden. Island har en överproduktion av bl a fårkött, tidigare också av mjölk, men man försöker begränsa kapaciteten genom ekonomiska styrmedel, kvotsystem och bidragsfinansierad export (den senare främst ett sätt att bli av med överskottet). Svin och höns har också blivit vanligare än tidigare. Därtill görs experiment med nya köldtåliga grödor som korn och havre, satsas på växthusodlingar som kan värmas upp av geotermiska källor. Ett stort projekt som har satts igång är att återklä Island med skog. Det kan för framtida generationer av lantbrukare bli en god biinkomst, men för tillfället kostar det nog mer än vad ger i utkomst. När en genomsnittlig isländsk gård är på cirka 1000 tunnland och är till största delen i privat ägo, skulle bönderna där kunna gott leva på sin mark om den till stora delar bestod av skog. De fem procent av den arbetsföra befolkningen man sysselsätter i sin helhet (hela jordbrukssektorn) skulle utökas och bidra till att minska fiskets dominans. När energin är så gott som gratis skulle ”pappers-” och trävaruindustrier lätt kunna uppstå. Islandshästen avlas och exporteras, samt har fått en någorlunda viktig betydelse inom turismnäringen - att rida på och att beses - symbol för Island. Eftersom ön till största delen består av glesbygd kan bondgårdarna satsa på enklare former av hotellverksamhet. Finns, men kan utvecklas om turismvågen växer.
[redigera] Islands industri
Den viktigaste industrigrenen är förädlandet av fisken, främst till världsmarknaden, samt de binäringar den ger av hålla dessa fiskerifabriker och -båtar igång. Även djurhållningen ger jobb när man ska ta vara på fårens ull och övriga djurs skinn. För att hålla igång den isländska infrastrukturen behövs en massa produkter till hushållet, byggnaderna, vägarna och så vidare. Det ger jobb i mindre industrier från framställandet av färg till större för att producera konstgödsel, mineralull och cement. En lättillgänglig energiresurs i vattenfall och geotermiska källor underlättar uppbyggandet av kraftintensiv industri där man importerar råvaror för vidareförädling. Sådan industri är mycket kapitalkrävande och brukar därför finansieras av utländska företag, ett exempel är Islands första aluminiumsmältverk i Straumsvík som uppfördes med hjälp av schweiziskt kapital där isländska staten var delägare. En annan stor industri är ferrosilikatanläggningen i Hvalfjördur, norröst om Reykjavík. Tidigare fanns planer på elexport via en havskabel till övriga Europa, men inriktningen är nu att utnyttja all energi på Island.
[redigera] Islands fiskegränser
Den isländska fiskezonen minskade från 1600-talet fram till mitten av 1800-talet, från 32 sjömil till 24 och sedan till 16 sjömil. I slutet av 1800-talet tillämpades en fyra sjömil bred zon men med tillägget att de större fjordarna var stängda för utlänningar. I början av 1900-talet kom Danmark och England överens om att tillämpa en fiskezon runt Island på tre sjömil och tio sjömil i fjordarna. Efter andra världskriget bestämde sig Island i Alltinget (år 1948) att dra den rakt ut fyra sjömil från kusten, även inkluderande uddar och skär. Internationella domstolen i Haag godkände detta beslut år 1952, trots Englands protester (avtalet med England upphörde år 1951). 1958 utvidgades den till 12 sjömil, enligt ett kommissionsförslag i FN:s regi två år tidigare. 1961 fick den laglig praxis, med ett engelskt undantag i tre år. 1972 utvidgades den till 50 sjömil och 1975 till 200 sjömil. Varje gång islänningarna försökte få kontroll över sitt fiskbestånd och rimliga fiskevatten, startade engelsmännen (tyskar fanns där också) så kallade torskkrig med bojkotter, flottbeskydd och dylikt. Islänningarna lyckades med sin kustbevakning och internationell rätt få rätt i sin rättmätiga utvidgning av fiskegränsen, även om det i vissa perioder har gett avbräck i ekonomin. Det ska förtydligas att engelsmännen representerades av storföretag som Unilever och att fiskegränserna i Atlanten ännu inte är helt färdigutstakade.
