Chlodwig zu Hohenlohe-Schillingsfürst
Wikipedia
Furst Chlodwig Karl Victor zu Hohenlohe-Schillingsfürst född den 31 mars 1819 i Schillingsfürst, Bayern, död den 6 juli 1901 i Ragaz, S:t Gallen, Schweiz. Tysk furste, diplomat och statsman. Tysklands rikskansler 1894-1900.
Hohenlohe föddes i Bayern 1819 som son till furst Franz Josef av Schillingsfürst och dennes gemål furstinnan Konstanze av Hohenlohe-Langenburg och han fick en katolsk uppfostran. Efter skolan fick Hohenlohe först tjänst i den preussiska diplomatkåren, men efter hans fars död 1845, då Hohenlohe blev regerande furste av Schillingsfürst, fick han resa hem för att ta plats i det bayerska riksrådet.
Politisk var Hohenlohe liberal och trodde starkt på idén om ett förenat Tyskland, och fick som kungen av Bayerns rådgivare en inflytelserik position där han kunde påverka kungen. Hohenlohe gjorde under åren i det bayerska riksrådet många resor, till bland annat Italien och England och vistades ofta i Berlin varigenom han kom att bli en viktig person i europeisk politik. Under sina resor skaffade sig Hohenlohe något av en anti-kyrklig inställning, något som skulle färga av sig på hans politik i den tyska riksdagen senare då han stark stödde Bismarcks anti-påvliga hållning i den så kallade Kulturkampf.
Vid Tysk-österrikiska krigets utbrott 1866 stödde Hohenlohe Preussen och ville att Bayern skulle ha en nära hållning till preussarna, något som även den bayerske kungen Ludwig II i sinom tid övertygades om varpå Hohenlohe utnämndes till ministerpresident i det bayerska riksrådet senare samma år, 1866. Som bayersk ministerpresident strävade Hohenlohe efter att ena de sydtyska staterna i ett förbund, precis som Bismarck hade gjort med de nordtyska (Nordtyska förbundet). Eftersom Hohenlohe var en inflytelserik förespråkare för ett förenat Tyskland utnämndes han till vice talman i den nybildade tyska riksdagen efter Tysklands enande 1871.
1873 utnämnde Bismarck Hohenlohe till Tysklands ambassadör i Paris, en viktig politik post, på vilken han kvarblev till 1878. Under de kommande åren skulle han fortsätta att arbeta på höga poster inom den tyska diplomatin, bland annat som tillförordnad utrikesminister.
1885 utnämndes Hohenlohe till guvernör över Elsass-Lothringen (Alsace-Lorraine), den provins som hade erövrats från fransmännen under fransk-tyska kriget 1870-71. Han fortsatte som guvernör fram till 1894 då han personligen utnämndes till Tysklands rikskansler efter Leo von Caprivi av kejsaren Vilhelm II av Tyskland. Hohenlohe accepterade uppdraget trots sin höga ålder. Hohenlohe skulle dock komma att bli ganska obemärkt som rikskansler; om han karriär innan utnämnandet till kansler hade varit framstående var hans tid som kansler desto mindre. Han gjorde få offentliga framträdanden eller framträdanden i riksdagen under sin tid som kansler och avgick självmant i oktober år 1900 på grund av hälsoskäl. Furst Chlodwig Karl Victor zu Hohenlohe-Schillingsfürst avled den 6 juli följande år, 1901 i Ragaz, Schweiz.
| Tysklands rikskanslerer |
|---|
| Bismarck | Caprivi | Hohenlohe-Schillingsfürst | Bülow | Bethmann Hollweg | Michaelis | Hertling | Baden | Ebert | Scheidemann | Bauer | Müller | Fehrenbach | Wirth | Cuno | Stresemann | Marx | Luther | Marx | Müller | Brüning | Papen | Schleicher | Hitler | Goebbels | Schwerin von Krosigk |
