Blåsuga
Wikipedia
| ?Blåsuga | |
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryota |
| Rike: | Växtriket Plantae |
| Division: | Fröväxter Spermatophyta |
| Underdivision: | Gömfröväxter Angiospermae |
| Klass: | Trikolpater Eudicotyledonae |
| Ordning: | Lamiales |
| Familj: | Kransblommiga växter Lamiaceae |
| Släkte: | Sugor Ajuga |
| Art: | Blåsuga A. pyramidalis |
|
|
|
| §Ajuga pyramidalis Auktor: L. |
|
 Hitta fler artiklar om växter med Växtportalen
|
|
Blåsugan (Ajuga pyramidalis) har en underlig form. Stjälkens alla ledstycken är förkortade; alla de nedersta bladen (de egentliga örtbladen eller näringsbladen) bildar därigenom en rosett, vars blad ligger tryckta mot marken, och även de övre bladen, som ombildats till "högblad", sitter så tätt, att hela den blombärande delen liknar en smal, fyrsidig pyramid. Om bladrosetten frånräknas, har alltså hela plantan sin motsvarighet i översta delen, toppen eller "axet", hos Prunella, Stachys med flera. En annan och väsentligare avvikelse från labiaternas vardagstyp består däri, att blomkronan saknar överläpp. De skydd, som ståndarna därigenom förlorar (se till exempel deras plats under "sufletten" hos Lamium), erhåller de i stället av det närmast över varje enskild blomma sittande högbladet.
Blåsugan är mångårig med kort, stympad jordstam och växer på skogsbackar, torra betesmarker och dylikt, visserligen allmän, men nästan aldrig ymnig och ofta enstaka. I Skandinaviens fjälltrakter går den över trädgränsen, men i Finland är den inskränkt till landets södra del. Blomningen börjar redan i maj; stjälken är mjuk, lös och tämligen kortvarig.
Innan vi lämnar labiaterna, anmärker vi en egendomlig byggnad hos deras delfrukter, nämligen det lilla knöl- eller valkformiga bihang vid deras bas, som benömnes foten och som kan anses för ett från fruktfästet lösgjort parti. Hos Ajuga är denna "fot" starkt utvecklad, liksom hos Prunella, Scutellaria och framförallt hos Lamium galeobdolon, där den köttiga foten upptar 1/3 av fruktens hela längd. Samma egendomliga organ igenfinnes hos flera boraginaceer, till exempel Pulmonaria och Symphytum, där en liten vitaktig tapp utgår från den svarta fruktens skålformiga fästyta. Man har funnit, att detta organ i sina celler innehåller fet olja, och hos flera växter, särskilt Ajuga, uppsöka myror de mogna frukterna för att bortsläpa dem till sina bon, varvid de i synnerhet ses intressera sig för den s.k. foten. De växter, på vilka myror sålunda gärna uppehåller sig, lockade av någon välfägnad eller andra förmåner, kallas myrmekofila (myrlockande eller myrvänner): de har tagit myrans arbetsamhet i sin tjänst, i detta fall för fruktspridningens räkning. Ajuga saknar varje annat spridningsmedel. Det är däremot ovisst, vartill myrorna bruka dess små frukters oljehaltiga bihang, men i några andra fall är det ådalagt, att det tjänar myror och andra smådjur till föda.
