Angeredsbanan
Wikipedia
Angeredsbanan, spårvägssträcka i Göteborg från Drottningtorget till Angereds Centrum, känd som Göteborgs första snabbspårväg. Banan utgör en del av Göteborgs spårvägsnät. Kallas i spårvägskretsar för "A-banan".
Innehåll |
[redigera] Förhistoria
På 1930-talet byggdes en ny infart för Västgötabanan till Göteborg, främst avsedd för persontåg. Den avvek från den gamla linjen strax söder om Lärje station, vidare längs Bergslagsbanan, under Västra stambanan och längs med denna till en nybyggd station nära Göteborgs centralstation. På 1960-talet planerade staden nya stora bostadsområden i Angered, och man prövade olika alternativ för att förse dem med kollektivtrafik. Ett alternativ var att använda den befintliga Västgötabanan, men man beslöt till slut att bygga ut den planerade stadsbanan dit.
Samtidigt var Statens Järnvägar intresserade av att lägga ned Västgötabanan. Detta kan tyckas märkligt då banan hade en omfattande lokaltrafik mellan Göteborg och Sjövik, men lokaltrafik på järnväg var vid denna tid inte föremål för något större intresse från myndigheternas sida, särskilt inte i Göteborgsområdet. Eftersom det skulle dröja en tid innan stadsbanenätet skulle byggas, beslöt man att bygga den yttre delen av Angeredsbanan som stadsbana, och provisoriskt använda sig av Västgötabanans sträckning till centrum. Västgötabanan lades ned 1967 och bygget av Angeredsbanan påbörjades strax därpå.
[redigera] Historia
Spårvägen använde sig av Västgötabanans tidigare station och plattform, som fick namnet Polhemsplatsen. Någon förbindelse med det övriga spårvägsnätet fanns inte, utan passagerarna fick fortsätta till fots till närmaste hållplats, Stampbron. På det tidigare järnvägsområdet byggdes uppställningsspår och vagnhall. Spårvägen var enkelspårig, med en första mötesplats strax innan Olskrokens station. I motsats till tågen stannade inte spårvagnarna vid Olskroken, så någon bytesmöjlighet till tågen erbjöds inte. Norr om tunneln under Västra stambanan fanns det enda förbindelsespåret med det övriga spårvägsnätet (Bergsjölinjen). Första hållplatsen var Gamlestadstorget, där också mötesspår fanns. Nära Hospitalskyrkogården fanns ett förbindelsespår med Statens Järnvägar, som användes för materialtransporter och för godstransporter till industrispåret öster om banan. Strax norr om punkten där Angeredsbanan avvek från Västgötabanans sträckning övergick den till dubbelspår, och där byggdes en tillfällig ändstation vid namn Alelyckan. Angeredsbanan blev från början elektrifierad med 750 volt likström, till skillnad från övriga nätet som vid denna tid hade 600 v, senare höjdes spänningen även här.
1969 kom trafiken igång på sträckan. Linjenumret blev 8 (röd-grön), som var ledigt. Eftersom vändslingor saknades hade ett antal vänstertrafikvagnar sparats, som kopplades med bakänden mot högertrafikvagnarna i varje tåg. Vänstertrafikvagnarna gick först i tåget söderut, och högertrafikvagnarna norrut. Vagnarna var av den vanliga M25-typen, men något ombyggda, bland annat med en extra strålkastare och signalhorn. Vagnarna hade även bakljus monterade innanför frontrutorna. Spårvägssällskapet Ringlinien har bevarat två typiska M25:or från A-banan, det är högervagnen 621 och vänstervagnen 582.
Vänstertrafik tillämpades på banan. Mittplattformar byggdes på hållplatserna, men eftersom spårvagnarna bara hade dörrar på ena (östra) sidan fick tillfälliga plattformar byggas på östra sidan om spåret för södergående tåg.
Senare under 1969 kom trafiken igång till Hjällbo, och 1972 till Storås. På sträckan fanns Hammarkullens underjordiska hållplats, som är utförd som en riktig tunnelbanestation. Till exempel har plattformen närmast utgången "tunnelbanehöjd", men sluttar nedåt mot den lägre höjden som används för den provisoriska spårvagnstrafiken.
Eftersom utbyggnaden av Angeredsområdet bara delvis blev genomförd, dröjde också den vidare utbyggnaden av Angeredsbanan. Tunnel under Rannebergen hann dock byggas, men kom inte till användning[1]. Projektet med stadsbana lades också på is, så arbete påbörjades med att bygga om banan till en vanlig spårväg. 1978 förlängdes banan till Angereds Centrum, där en vändslinga byggdes. 1979 förlängdes banan i andra änden till Drottningtorget (hållplats Centralstationen), där en vändslinga fanns sedan tidigare. Därmed kunde tågen vändas vid båda ändhållplatserna, och vänstertrafikvagnarna fick ständigt gå baklänges. Nu kunde även spårvagnar av andra typer trafikera linjen, även om de ursprungliga M25:orna fanns kvar under flera år till. När M21 från ASEA började levereras sattes dessa in i trafik på A-banan och ersatte då så småningom M25:orna som man började att skrota ut i större omfattning.
1972 hade Bergsjölinjen lagts om till att gå intill Angeredsbanan vid Gamlestadens fabriker, där en ny spårförbindelse mellan dem byggdes. Båda linjerna fick en ny underfart under Västra stambanan. På 1980-talet byggdes sträckan mellan Polhemsplatsen och Gamlestadstorget ut till dubbelspår, varefter Bergsjölinjens tåg kunde använda Angeredsbanan som snabbspår till centrum. Senare byggdes dubbelspår den återstående sträckan mellan Gamlestadstorget och Alelyckan, med undantag för viadukten över Slakthusgatan. Därmed kunde Angeredsbanan helt inlemmas i det övriga spårvägsnätet, eftersom dubbelspåret gör trafiken mindre störningskänslig, och linje 8 förlängdes från Drottningtorget till Sahlgrenska (kring 1990). Nu trafikeras banan i högertrafik ända till Hjällbo, där ett spårkors byggts för byte till vänstertrafik söder om hållplatsen. Senare har också linje 4 och linje 9 dragits till Angered.
[redigera] Myt
Huruvida tunneln under Rannebergen existerar eller inte, och om det i så fall är en spårvägstunnel, har varit föremål för spekulationer. Att det är en spårvägstunnel är bekräftat av en person som ska ha deltagit i planeringen: Eftersom jag själv var med och planerade tunneln under Rannebergen kan jag bekräfta att det inte är en skröna [2].
Vad som däremot inte är en myt, är att världens längsta spårvägståg bestående av M25 vagnar har framförts på A-banan, det var sammalagt ett 12 vagnar långt tåg som sammankopplades i Storås och kördes ned till Drottningtorget där det rundade Hotel Eggers, likt en orm som biter sig själv i svansen.
